Anatema

Lejonparten av UFO-observationer utgörs av planeter, kometer, flygplan och satteliter. Men det finns en liten del av observationerna som inte låter sig förklaras så enkelt. Till skillnad från vanlig forskning så kan ufologin inte ställa upp testbara hypoteser och söka evidens, eftersom fenomenen är extremt ovanliga och utforskandet i sin linda. Det bästa vi kan göra är att behandla det som ett juridiskt fall och söka indicier, teknisk bevisning, vittnesmål, offer och förövare för att få svar bortom rimligt tvivel. Till alla er som tror att detta ENBART handlar överdriven fantasi och hönshjärnor som inte kan skilja sci-fi från sumpgas har jag bara en sak att säga: ni har blivit vilseledda. Mellan maj och december 1946 rapporterades över 2000 iakktagelser av raketliknande förmål i framförallt Sverige, men även Norge, Finland, Tyskland och Grekland. Föremålen var ciggarformade; hade ibland vingar, ibland inte; de flesta rörde sig snabbt, andra långsammare. Många betedde sig som projektiler, men vissa sågs manövrera. Väsande eller mullrande ljud rapporterades ibland, ofta var de helt tysta. Några få detonerade i luften, men de flesta av raketerna kraschade eller landade - och nästan uteslutande på sjöar. Till saken hör att en stor del av observationerna var meteorer och meteoriter, inte minst troligt eftersom det under kulmen den 11 augusti inkom 300 rapporter under en enda dag. Detta datum sammanfaller med den Perseidiska meteorsvärmen som brukar inträffa runt 12 augusti varje år. 50% av de tvåtusen observationerna inträffade i dagsljus, mot det normala i UFO-sammanhang, 10% ses i dagsljus. Tvåhundra av spökrakterna kunde verifieras på radar. Vad det än var, så var det inte inbillning. Och allt var *inte* meteorer. Sverige tillsatte givetvis en kommitté, kallad rymdprojektilkommittén. Stora mängder tid och pengar lades ner på projektet, eftersom det naturligt nog bedömdes vara av intresse för rikets säkerhet när okända missiler flyger svenskt territorium. Man tog hjälp av utländska rådgivare, framförallt brittiska och amerikanska militärer. Ryndprojektilkommitén misstänkte såklart ryssen i ett tidigt skede. Vid ett tillfälle var två pensionerade amerikanska generaler, varav den ena var legendaren General Doolittle, på besök i Sverige. Sveriges ÖB gjorde ingen hemlighet av att han var extremt intresserad av generalernas åsikt, och gav dem tillgång till dokumentationen. Dock stod det ganska snart klart för både svenska och utländska utredare att hypotesen om ryska raketer var osannolik av flera skäl: - För det första kunde inga fragment från kraschade raketer återfinnas; - för det andra lämnade raketerna lämnade inget kondensstråk eller spår av någon form av utsläpp; - för det tredje rörde sig objekten ibland långsamt och horizontellt, och ändrade riktning. Dessutom flög vissa i grupperad formation; - för det fjärde var de oftast förvånansvärt tystlåtna eller helt ljudlösa; - för det femte hade en god andel av spökraketerna inga utskjutande vingar, styranordningar eller cockpit, - för det sjätte kunde man inte detektera några radiosignaler, som indikerade att de var fjärrstyrda. Den 19 juli 1946 slog en spökraket ned i en liten sjö vid namn Kölmjärv i Norrbotten. Dagen efter spärrade Ingenjörstrupperna, ING3, i Boden av sjön. På botten av sjön upptäcktes en detonationskrater med en diameter på 30 meter. Man undersökte sjön med metalldetektorer och tog 3500 bottenprover, men utan resultat. Antingen har svenska försvaret fortfarande hemligstämplad dokumentation om fallen, vilket kanske är det troligaste, eller så har man underlåtit att dokumentera väsentlig information. Det vet vi eftersom 1997 avklassificerade det amerikanska luftvapnet ett topphemligt dokument från 1948. I dokumentet framgår att amerikanarna frågat ledningen för svenska luftvapnet vad som kan legat bakom en spökraket som i 30 minuter svävat över en militärbas i Tyskland. Svaret från svenskarna var att pålitlig och kvalificerad personal inom det svenska försvaret kommit fram till att citat: "dessa fenomen är resultatet av uppenbart högt teknologiskt kunnande som inte kan tillskrivas någon känd civilisation på jorden", slut citat. Vidare säger dokumentet att svenska underrättelsetjänsten tror, och har belägg för, att ett *flygande tefat* kraschat eller landat i en sjö. (Längre ned i dokumentet ser vi att Amerikanska underrättelsetjänsten säger inte blankt nej till denna förklaring.) På hösten 1946 bedarrar spökraketerna över Sverige, men bara ett halvår senare är det dags för en av de större UFO-händelserna; denna gång i USA. En händelse som sedermera kommit att färga debatt, konspirationsteorier och science fiction. Kraschen i Roswell i södra USA.