Frukostklubben med Denny 22 mars del 3 om sozzarnas röd-bruna historia

Blenda W Thor Sverige och Sanningen
Svenskar som ville gifta sig med en tysk av så kallad arisk börd, måste alltså bevisa att de inte var judar i denna arierförsäkran. Formulering var något fullständigt nytt i svensk rättstradition. Frågan är om det utanför det stortyska riket fanns något land i Västeuropa som behandlade judarna så illa som i Sverige? "Svenskar var tvungna att bevisa att de inte var judar" Även judar som arbetade på tyskägda företag i Sverige blev öppet diskriminerade eller till och med avskedade på grund av sin judiska bakgrund. Detta hände även på svenska företag, speciellt de företag som hade täta kontakter med Nazityskland. Företagen uppmanades av svenska myndigheter att säga upp judiska anställda och man uppmanar att sluta gör affärer med judiska företag.
1938 hade Socialdemokraterna krävt av Nazityskland att de skulle stämpla ett flera centermeter stort rött J i alla judars pass. Anledningen var att man vid svenska gränsen lättare skulle upptäcka judar som ville fly till Sverige. J-passen var alltså en socialdemokratisk idè som nazisterna godkände och införde och de kom att gälla från den 27 oktober 1938, alltså ett år innan krigsutbrottet. Strax därefter kom även Schweiz att anamma denna passtämpel. För att hålla uppsikt över judarna som fanns i Sverige bestämde majoritetskoalition bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet att registrera samtliga personer med utländsk härkomst som hade kommit till Sverige. Denna registrering skedde bara fyra månader efter man krävt att nazisterna skulle stämpla ett stort rött J i judarnas pass. Registreringen skulle äga rum mellan 1 och 18 februari 1939. Socialstyrelsen meddelade då att utlänningar i landet måste uppsöka närmaste polisstation och fylla i en blankett med 13 olika frågor. På den sista frågan kunde man bara svara ja eller nej på. Där skulle man uppge om ens mor eller far var av judisk härkomst. På så vis kunde regeringen kartlägga alla judar från de övriga utlänningarna i Sverige. Socialdemokraterna krävde att nazisterna skulle stämpla ett stort rött "J" i alla judars pass så de lättare kunde upptäckas från övriga flyktingar vid gränsen. Även de svenska tidningarna var fulla av varningar för judarna under 1930-talets sista hälft. Aftonbladet var en av de mest tyskvänliga av de större dagstidningarna. I februari 1939 skrev tidningen om "massinvasion av judar till Solna" och fokuserade på att judarna skulle lägga beslag på svenskarnas arbeten. Aftonbladet publicerade en avslöjande artikel som handlade om att unga svenska kvinnor var särskilt attraktiva för utlänningar och då speciellt judar, eftersom det skulle vara enklare för judar att få uppehållstillstånd om de gjorde svenska kvinnor gravida. Socialstyrelsen gick så långt som till att varna svenska kvinnor för att gå in i sådana förhållanden och konstaterade att det kunde leda till att kvinnorna tvingades lämna Sverige därför att de måste följa med barnafadern till hans ursprungliga hemland. Det rådde inga tvivel om att den svenska politiken fick mycket svåra konsekvenser för många judar som sökte skydd och blev avvisade. Det finns flera exempel på judar som avvisades vid den svenska gränsen för att några år senare sluta sina liv i gaskamrarna. De svenska myndigheterna behöll denna mycket restriktiva praxis för judar fram till senhösten 1942. Faktum är således att många liv kunde räddats om Sverige inte hade fört en så antisemitisk invandringspolitik i fråga om de judiska flyktingarna. Under andra världskriget var 20% av vår handel med Nazityskland. Det var vår enskilt största handelspartner men de lukrativa avtalen som svenska företag förhandlade fram med tyska aktörer hade också sitt pris. Redan under sommaren 1940 noterade svenska näringslivsledare som gjorde affärer med tyska partner att det ställdes särskilda krav på dem. Detta var en del av den tyska nyordningspolitiken och gällde i första hand företag som hade judar bland sina anställda. Tyskägda dotterbolag i Sverige fick vara med om hur de tyska ägarna nu avskedade judiska anställda. Detsamma gällde för svenska företag som bedrev någon form av verksamhet i Tyskland. Här krävde de tyska myndigheterna att företagen skulle garantera att de var helt "judefria". De fick inte längre ha några judar anställda eller inneha judiskt kapital.
" -Svenskar uppmanades att trakassera och diskriminera judar på sina arbetsplatser "
Tyskarna skapade listor över svenska företag som inte fick göra affärer i Tyskland eller med tyska företag. De som inte hamnade på dessa svarta listor, hade gett garantier för att de var "judefria" och de tyska myndigheterna kontrollerade uppgifterna, bland annat med hjälp av svenska kreditupplysningsbyråers register. De innehöll i flera fall information om företags anställda och deras religiösa bakgrund. Efter hand skärptes de tyska myndigheternas krav ytterligare. Tyska aktörer, både inom den privata och offentliga sektorn, krävde nu att inte heller deras svenska samarbetspartner skulle göra affärer med judiska företag.
Svenskar som ville göra affärer med tyskarna måste underteckna ett avtal i vilket de garanterade att de i sin verksamhet inte skulle ha någon form av kontakt med judar. I detta avtal stod följande:
"I och för uppbyggandet av ett judefritt Europa pålägger jag mig härmed den edliga förpliktelsen att varken direkt eller indirekt leverera några varor från Edert företag till judiska firmor."
Flera svenska företag accepterade kravet. Många svenska affärsmän ville gärna få till ett bra avtal med sina tyska motparter och tog därför själva initiativ till kartläggning av judar för att ge ett gott intryck av sig själva och sitt företag. Några gick ännu längre och tog själva kontakt med tyska affärsförbindelser för att lämna information om judar bland de egna anställda eller om konkurrerande företag som hade judiska medarbetare. Den svenska pressen var extremt judehatisk och antisemitisk under 30 och 40-talet i Sverige. Aftonbladet ansågs som en av Hitlers främsta partiorgan. Flera av dem beklagade sig också över sina judiska konkurrenter och bad om råd om hur de skulle hantera problemet. De svenska affärsmännen var samtidigt påpassliga med att bekräfta sina antisemitiska attityder. Det var påfallande hur lite uppmärksamhet detta fick i den svenska offentligheten. Varken näringsliv, myndighetsorgan, press eller politiker verkade bry sig så mycket om att de tyska raslagarna på detta vis kom att tillämpas även i Sverige.​ Sverige präglades liksom många andra europeiska länder av antisemitism under tiden före andra världskriget.