Frukostklubben med Christer och Denny mars 21. Dom Röd-Bruna Sossarna

Även Sverige införde nazisternas ariska försäkran. Den svenska regeringen då bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet (n.v. Centerpartiet) började anamma dessa lagar trots de visste vad som hände med judarna i Tyskland, men det verkade som om många politiker ändå valde att betrakta detta som överdrifter eller "allierad propaganda". Under 1930-talet fanns det starka protyska attityder i Sverige som vuxit sig allt starkare sedan Socialdemokraterna tog makten 1920 och en markant antisemitism mot de svenska judarna, något de styrande politikerna i Sverige tyst accepterade. Attityderna delades också av många journalister och skribenter i svensk press och det kom att prägla mycket av innehållet i tidningarna. Genom en rad artiklar väcktes svenskarnas rädsla för att Sverige skulle bli föremål för "judisk invandring" och en "invasion från Centraleuropa". Samma attityd återfanns också hos svenska myndigheter. Socialminister Gustav Möller uttryckte sin oro vid flera tillfällen. Ett öppnande av de svenska gränserna för judiska flyktingar kunde leda till en "oöverskådlig flyktingström". Judarna som flydde Nazityskland och som kom till Sverige under denna period hade mycket att berätta. Judarna hade skäl att fly från sina hem och de såg till att det som hände i Tyskland och Österrike blev känt. I Sverige kände man till mordbränderna mot synagogorna, bokbålen och kristallnatten i november 1938. I ingående tidnings-reportage kunde svenskarna läsa om att 91 människor hade dödats och att fler än 30 000 judar greps efter kristallnatten och skickades till olika koncentrationsläger.​ Även svenskar i Sverige kunde tvingas att "På heder och samvete" försäkra att man icke var av judisk börd eller tillhörde den judiska religionen för att få gifta sig. De flesta svenskar kände därför till att judarna trakasserades, utsattes för övergrepp och berövades sina hem och egendomar. Svenska korrespondenter blev själva vittnen till det som hände. De skickade hem bilder av judar som tvingades skura gatorna i Wien, de hade hört berättelserna om våld och övergrepp mot judar och journalisterna rapporterade att judarna hade förlorat de flesta av sina rättigheter i områden kontrollerade av Tyskland. Även om den svenska regeringen förde en restriktiv invandringspolitik, i synnerhet i fråga om judar, ansåg stora delar av befolkningen att tillämpningen av denna policy var alltför bristfällig. Det fanns en tydlig inställning att "denna import av en främmande ras" skulle komma att få förödande konsekvenser. Motståndet fanns inom alla samhällsgrupper, och detta trots att det redan under den sista hälften av 1930-talet blev allmänt känt att judarna utsattes för förföljelser och bestals på sina egendomar av tyska myndigheter. När några judiska läkare på flykt skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige, protesterade svenska läkare och läkarstudenter högljutt mot det de ansåg vara "judeimport". Även bland riksdagspolitikerna fanns de som inte ville släppa in judar i Sverige överhuvudtaget, eftersom judiskt och svenskt blod inte borde blandas. Judarna skulle dessutom beröva svenskarna deras arbeten, hävdade bland annat Otto Wallen från Bondeförbundet. Det viktigaste var att hålla primitiva judar från Östeuropa borta från Sverige ansåg många svenska politiker.​
"-Äktenskap upplöstes som ansågs olämpliga enligt tysk lag i Sverige" 1937, alltså två år innan kriget bryter ut, görs ändringar och skärpningar i den svenska utlänningslagen och denna bestod med mindre korrigeringar fram till den 15 juli 1945. Enligt lagen var Sverige villigt att ta emot politiska flyktingar men judar räknades dock inte till den kategorin eftersom de kom till Sverige "av ekonomiska skäl eller för att de på annat sätt kände sig diskriminerade för sin ras skull". Judar kunde därför inte betraktas som politiska flyktingar. I lagtexten stod det att de som flydde "på grund av sin ras eller eljest inskränks i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad" hade ingen rätt att söka skydd i Sverige. Bedömningen blev alltså att judar i tyskockuperade områden inte flydde från förföljelser och hot. Det var ekonomiska motiv som låg bakom deras beslut att fly, ansåg man i Sverige. Det fanns inom den svenska byråkratin en tydlig insikt om att judarna av begripliga skäl inte längre trivdes i sina hemländer eftersom de fråntagits alla sina mänskliga rättigheter, men detta var inte tillräcklig orsak för att de skulle få uppehållstillstånd i Sverige.
Detta nazistiska och antisemitiska tankegods sprids snabbt i Sverige. Den tyska ariseringspolitiken gick ut på att judarna skulle uteslutas också ur det svenska samhället. Företag uppmanades att bojkotta sina judiska affärskontakter och att säga upp anställda med judisk bakgrund. Delar av de tyska raslagarna började alltså tillämpas i Sverige under 1930-talet när Sverige styrdes av majoritetskoalitionen bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Partierna är därmed de enda svenska politiska partier som infört nazilagar i Sverige, samma politiska partier som idag försöker utmåla sig som den enda antinazistiska kraften eller som stolt påstår att man "står på rätt sida av historien"... I samband med UD:s nya missivskrivelse till intyg om äktenskapshinder den 22 september 1937 infördes en så kallad "arierförsäkran" som uttryckligen avsåg såväl ras som religion även hos svenska medborgare. I intyget för äktenskapshinder skulle man underteckna följande: "-Härmed försäkrar jag på heder och samvete, att såvitt mig bekant, ingen av mina far- eller morföräldrar tillhört den judiska rasen eller den judiska religionen".​ Tyskland vill hindra renrasiga tyska medborgare som är så kallade arier att gifta sig med judar eller andra orena svenskar i Sverige vilket den svenska regeringen inte hade något emot. Bland annat upplöstes äktenskap som ansågs olämpliga enligt tysk lag i Sverige. För att viga ett par där ena parten var från Tyskland hade till exempel svenska präster rätt att begära ett skriftligt intyg att ingen av parterna hade judisk påbrå. Ingångna äktenskap i Sverige kunde ogiltigförklaras och om någon av parterna ljög om detta kunde svensk domstol upphäva äktenskapet. Svenska jurister och präster följde alltså uppmaningen från svensk regering, att tyska raslagar skulle gälla även i Sverige.