Estonia och Titanic: Lärdomar från historiens sjökatastrofer – En strävan efter sanning

Summering
Claes Göran Wetterholm, fartygshistoriker talade på Minnesceremoni för Estonia som sändes på SVT, 28 september 2024.
Talaren Claes-Göran Wetterholm, Titanic-expert och fartygshistoriker, diskuterar likheterna och skillnaderna mellan de officiella utredningarna efter Titanic-katastrofen och Estonia-olyckan. Han lyfter fram hur sjösäkerhetsregler förändrades snabbt efter Titanic, medan Estonia-utredningen präglats av hemlighetsmakeri och brist på transparens. Wetterholm betonar vikten av att lära av historien och hoppas på en ny, mer öppen och ärlig utredning av Estonia-olyckan, för att hedra offren och skapa en tryggare framtid till sjöss.

Transkibering
Nu följer tre tal från arrangörsgruppen som jag nämnde i inledningen. Därmed vill jag överlämna ordet till Titanic-experten och fartygshistorikern Claes-Göran Wetterholm. Varsågod.

“Eders Majestäter, Herr Talman, Herr Statsminister, Herr Civilminister, Ambassadörer, Mina damer och herrar.

Efter Titanic-katastrofen 1912 hölls två stora sjöförklaringar, en i Förenta staterna och en i Storbritannien. Några månader senare var förhören avslutade och rapporterna skrivna. Inom sex månader påbörjades en process som resulterade i att hela världens sjösäkerhetsregler ändrades. Det som vi idag känner som “SOLAS” (Safety of Life at Sea) skapades. Aldrig mer skulle en kvinna som Alma Paulson med sina fyra barn komma upp på däck bara för att upptäcka att det inte fanns några livbåtar. Hon dog tillsammans med sina fyra barn. Hennes man i Chicago fick det chockerande beskedet att hela hans familj var utplånad. Därefter infördes regler om att det måste finnas livbåtar till alla ombord. Det måste finnas ett helt annat säkerhetstänkande. Det måste finnas klara och tydliga regler. På så sätt kom katastrofen att medföra något oerhört positivt – de döda dog inte förgäves.

Sjöförklaringarna efter Titanic skedde i auktoritära samhällen utan allmän rösträtt. Inte desto mindre var förhören öppna. Allt trycktes direkt och allt gick att läsa. Det skapades fantastiska index där varenda person som utfrågats fanns med. Det amerikanska förhöret omfattar över 1100 sidor. Det brittiska innehåller över 26 000 frågor.

Efter Estonia trodde jag att ett liknande förhör skulle kunna klargöra otroligt mycket. De som kallas skulle under ed svara på frågor. Men nej, det blev aldrig ett förhör, utan istället en rapport med mycket hemlighetsmakeri som efter tre år kunde ges ut. Det går inte att veta vem som säger vad eftersom alla namn är dolda. Kort sagt: raka motsatsen till de öppna förhören efter Titanic.

Någon sa till mig att Estonia inte var ett svenskt fartyg, och därför kunde ett förhör inte hållas i Sverige. Jag svarar att Titanic hade komplicerade ägarförhållanden. Hon var registrerad i Storbritannien men amerikanskägd. Alltså är det inte ett hållbart argument. Det handlar om man vill ha ett förhör eller ej. Att många handlingar efter Estonia är hemligstämplade är för mig en gåta. Estonia var ett civilt passagerarfartyg. Därför är det synnerligen märkligt att vissa delar av tragedin hålls hemliga.

Den 27 november 1944 bombades det norska fartyget “Riegel” utanför den norska västkusten mellan Trondheim och Bodö. De engelska piloterna ansåg att det var ett tyskt trupptransportfartyg, men det var ett tyskt tagit fartyg fyllt med fångar på väg till tyska läger. Kaptenen försökte strandsätta henne och fören rände upp på en klippa. Full panik utbröt, och det kom att bli Norges största sjöolycka – mer än 2300 människor omkom. Fartyget låg länge med sin grymma last. 1969 fick hon besök av svenska amatördykare som började plocka upp likdelar. Norska myndigheter fick nog, skickade dit egna dykare som bärgade alla mänskliga kvarlevor som kunde hittas. 1 011 döda gravsattes på kyrkogården i Köttar under hösten 1969.

När dykarna senare fick frågan om det inte var svårt att ta hand om så många döda, svarade de: “Nej, det var vårt jobb.” För 55 år sedan kunde man således ur havet bärga och begrava långt fler än de som omkom på Estonia. Friden finns inte för Estonia. Jag har full respekt för dem som önskar att Estonia ska betraktas som en gravplats, men framtiden kommer inte att bry sig om våra lagar eller vad vi tycker och tänker om henne. I framtiden kommer det att göras expeditioner till henne, legala och illegala, liksom det gjorts turistresor till Titanic på 3 800 meters djup och till och med till Bismarck på 5 000 meters djup.

Bara i Östersjön finns vrak med tiotusentals döda och dessa fartyg har besökts av mängder av dykare. Djuphavstekniken utvecklas med dramatisk hastighet. I somras gjordes en expedition till Titanic med hjälp av fjärrstyrda robotar. Nu handlar det inte om om, utan när, sådana expeditioner går till Estonia. Hon vilar på internationellt vatten, men bara på omkring 80 meters djup och inget hindrar dykare från andra länder att ta sig ner till henne eller filma henne med robotar.

Men trots den många gånger långsamma och felaktiga officiella Estonia-utredningen finns ett litet ljus. Efter Titanics förlisning utpekades kapten Stanley Lord och hans fartyg Californian som skyldiga i båda sjöförhören. Fartyget påstod sig ha legat i närheten av olycksplatsen men aldrig kommit till undsättning. Detta var helt felaktigt och har varit en mycket kontroversiell fråga i berättelsen om Titanic. Detta fick dock det brittiska transportministeriet att 80 år efter katastrofen öppna fallet igen. 1992 kom en ny rapport som fastslog att Lord var oskyldig. Californian befann sig inte alls nära Titanic och hade aldrig kunnat undsätta de nödställda. Det är detta som ger mig hopp om att det en dag kommer en ny utredning, en hederlig och genomskådande utredning som inte tar hänsyn till nationella eller politiska intressen, utan gör en utförlig, ordentlig genomgång av vad som hände.

Då kanske vi får veta varför Estonia sjönk. Om Titanic säger man “Remember Titanic” och om Estonia säger man “Jag minns Estonia”. Det är vi skyldiga de som omkom, de som drabbades, oss själva och vår framtid.

Tack så mycket.